Indiens regering planerar landsomfattande medborgarregister
Under ett anförande den 20 november i Rajya Sabha, det indiska parlamentets ena kammare (den andra kammaren är Lok Sabha), meddelade Indiens inrikesminister, Amit Shah, att medborgarregister likt det som nu håller på att upprättas i delstaten Assam i nordöstra Indien ska uppföras i hela landet. Syftet med registret i Assam, National Register of Citizens (NRC), är att identifiera illegala invandrare. Människor som inte kan styrka att de kommit till Indien före den 24 mars 1971 ska strykas från röstlängder och utvisas. När delstatsregeringen i Assam i augusti i år presenterade sitt medborgarregister hade 1,9 miljoner människor inte lyckats bevisa sitt indiska medborgarskap och därför klassats som illegala invandrare. Överklagandeprocesser pågår nu och ännu har frågan inte nått sitt slutgiltiga avgörande.
Frågan om ett medborgarregister i Assam är inte ny, det beslutades om redan i Assamfördraget 1985, undertecknat av den dåvarande premiärministern Rajiv Gandhi från Kongresspartiet. Att det tagit över 30 år att upprätta ett utkast till register är ett bevis på hur känslig frågan om medborgarskap är i Assam och hur ovilliga enskilda partier har varit att stöta sig med befolkningen (och därmed potentiella väljargrupper) i regionen.
Assamregionen erövrades först 1824 efter att britterna förklarat krig mot Burma (Myanmar) och i samband med Indiens självständighet fanns det de i nordöst som förespråkade självständighet även från Indien. För att blidka olika folkgruppers krav på ökat självbestämmande har ett antal delstater i nordost genom åren karvats ut från det som från början var Assam och medan vissa väpnade grupper med tiden kommit att acceptera att vara en del av Indien har andra väpnade konflikter pågått i decennier utan att någon permanent lösning har kunnat nås.
Frågan om nationalism i Indiens nordöstra hörn är med andra ord inte någon ny företeelse utan olika folkgrupper har ända sedan Indiens självständighet kommit att kräva sina egna delstater, krav som alltså tillgodosetts genom att nya mindre delstater bildats från det som från början var ett ”Stor-Assam”.
Medborgarregistret så som det nu är utformat är alltså en eftergift som bör ses som ett försök att förhindra en väpnad konflikt i Assam, en konflikt som har historiska rötter och som riskerar att förvärras av en verklig, eller upplevd, okontrollerad invandring från framför allt Bangladesh.
Det bör betonas att det var Indiens Högsta domstol som 2014 beordrade färdigställandet av det register som enligt Assamfördraget, 1985, skulle upprättas. Det var således inte en följd av BJP:s, och Narendra Modis makttillträde 2014, även om BJP är ett hindunationalistiskt parti.
Parallellt med upprättandet av ett medborgarregister i Assam har Indiens federala regering förberett en lagändring som skulle underlätta för minoriteter från Indiens grannländer – Afghanistan, Pakistan och Bangladesh – att ges medborgarskap i Indien om de anlänt till landet före utgången av 2014 (Citizenship Amendment Bill, 2019). Detta lagförslag och medborgarregistret i Assam är två separata frågor som dock påverkar varandra. De minoriteter som avsågs i Citizenship Amendment Bill var hinduer, buddhister, jainister, sikher, parser och kristna, dock inte muslimer eftersom de inte utgör någon minoritet i ovan nämnda länder. För att bli lag krävdes stöd i Rajya Sabha, men lagförslaget lades aldrig fram för omröstning trots att det i januari i år godkändes av den andra kammaren, Lok Sabha. Skälet till att regeringen Modi inte lät förslaget gå vidare till omröstning i Rajya Sabha under våren är enligt många bedömare att BJP missbedömde hur starkt motståndet skulle vara i nordöstra Indien, dvs den region där det är mest troligt att dessa minoriteter skulle komma att etablera sig på grund av närheten till ursprungsländerna.
BJP:s koalitionspartners i Assam lämnade till och med delstatsregeringen i protest mot lagförslaget och Indiens federala regering beslutade sig alltså sedermera för att i tysthet lägga det på is. Den här aspekten illustrerar det faktum att den federala regeringen i New Delhi har en annan agenda än den som befolkningen i nordost förespråkar. På grund av regionens historia finns det en stark vilja att värna sin identitet, men denna identitet innebär något annat än den hindunationalism som BJP företräder. BJP har tidigare gett sitt stöd till lokala nationalistiska krafter i nordost i hopp om att detta ska generera viktiga mandat i samband med val till politiska församlingar, särskilt vid det nationella parlamentsval som ägde rum under våren och som BJP sedermera vann i form av en jordskredsseger.
Ovanstående ska inte ses som något stöd för medborgarregistret i Assam, registret är djupt tragiskt, utan syftet är enbart att belysa en mycket komplex situation. Ända sedan Indiens självständighet har det runt om i landet funnits en lokal nationalism som värnat en viss grupps identitet och krävt vissa eftergifter från Indiens federala regering. 2014 etablerades exempelvis delstaten Telangana genom att en annan delstat, Andhra Pradesh, krymptes för att på så vis möjliggöra bildandet av den nya delstaten.
I och med att Indien är ett mångkulturellt land med flera olika etniciteter, språk och religioner samlade, där familjen och kasten intar en särställning vad gäller människors lojalitet är det kanske en förutsättning för att landet ska hålla ihop att en lokal nationalism får spelrum och på så vis fungera som en säkerhetsventil.
Framtiden får utvisa huruvida det finns ett folkligt stöd för dessa medborgarregister och medborgarskapslagar eller inte. Noterbart är dock att BJP inte vann något av de tre mandat som stod på spel i det fyllnadsval som häromdagen ägde rum till delstatsparlamentet i Västbengalen, en delstat som gränsar till Assam. När valresultatet offentliggjordes den 28 november nämnde Mamata Banerjee, Västbengalens chefsminister och tillika en av premiärminister Modis främsta politiska motståndare, BJP:s vilja att se ett medborgarregister även i Västbengalen som en anledning till att väljarna valde att fly från partiet till förmån för TMC som vann samtliga tre mandat.
(Text, Peter Wennerholm, 2019-11-30)
____________________________________________
Indiens Högsta domstol ger klartecken för tempelbygge på omstridd mark
Den 9 november meddelade Indiens Högsta domstol att ett hinduiskt tempel får byggas i staden Ayodhya på platsen där moskén Babri Masjid tidigare stod, en moské som revs 1992 av hinduiska våldsverkare för att istället möjliggöra ett tempelbygge till den hinduiske guden Rams ära. Samtidigt ska muslimska grupper tilldelas annan mark för att kunna bygga en ny moské. Indien har hållit andan i väntan på Högsta domstolens beslut sedan det stått klart att ett besked skulle tillkännages innan chefsdomaren Ranjan Gogoi lämnade sin post den 17 november. Inför beslutet har premiärminister Narendra Modi, från Bharatiya Janata Party (BJP), och flera hinduiska och muslimska ledare manat till lugn och återhållsamhet, samt att domen ska respekteras. Ayodhya intar en central plats i Indiens historia vilket förklarar varför den här domen är så viktig.
Moskén Babri Masjid byggdes på 1500-talet av Mogulhärskaren Babar i staden Ayodhya i vad som idag är delstaten Uttar Pradesh, Indiens folkrikaste delstat med 200 miljoner invånare. Hinduiska nationalister hävdar dock att det på platsen för moskén i ett tidigare skede funnits ett hinduiskt tempel som byggts till den gudomlige Rams ära. Ram är en hjältefigur i det episka verket Ramayan och trots att det inte finns några bevis för att Ram verkligen har funnits historiskt anser hindunationalister att det är bevisat att Ram föddes på just den plats där Babri Masjid uppförts. För hindunationalister är platsen därför känd som Ram Janmabhoomi (”Rams födelseplats”). Högsta domstolen konstaterar i sin dom att det finns arkeologiska bevis för att moskén Babri Masjid byggts ovanpå en tidigare konstruktion. Dock går det inte att avgöra om denna konstruktion avser ett hinduiskt tempel.
Redan 1885 blev denna konflikt en fråga för rättsväsendet att ta ställning till då en hinduisk präst krävde att ett hinduiskt tempel skulle uppföras på en del av moskéområdet, något som dock avvisades av det brittiska styret i Indien. Frågan skulle komma att fortsatta att ställa hinduer och muslimer mot varandra. 1986 beordrade en lokal domare att hinduer skulle ges tillträde till en liten hinduisk helgedom som fanns inrymd på själva moskéområdet, en helgedom som användes för dyrkan av Ram. Till bilden hör att en liten gudabild föreställandes Ram som barn (Ram Lalla) placerats inne på moskéområdet redan 1949. Detta ledde till spänningar mellan hinduer och muslimer och det bestämdes att hinduer skulle ges tillträde till platsen under en enda dag i december varje år för att kunna dyrka Ram Lalla. All annan tid skulle platsen vara avspärrad. Detta arrangemang stod sig under 30 år fram till dess att organisationen Vishwa Hindu Parishad (det hinduiska världsrådet) inledde en kampanj för att återta området för Rams födelse. Istället för en moské skulle det byggas ett nytt tempel till Rams ära var tanken.
Det hävdas att den lokala domaren från 1986 agerade på uppdrag från premiärministern i New Delhi (Rajiv Gandhi, Kongresspartiet) som ville blidka landets hindunationalister som upprörts över regeringens beslut att införa en särskild lag gällande muslimska kvinnors rättigheter i samband med skilsmässa, en lag som infördes för att tillmötesgå landets muslimer efter det omtalade Shah Bano-fallet.
Under den brittiska kolonialtiden infördes en rättsordning som grundade sig på principen att invånarna skulle följa de lagar och regler som traditionellt sett varit rådande inom den egna religionsgruppen. Enligt dessa ”personal laws” skulle hinduer följa hinduisk rätt, medan muslimer skulle följa muslimsk rätt och kristna kristen rätt och så vidare. När den indiska konstitutionen utarbetades efter självständigheten från Storbritannien 1947 bestämdes att dessa ”personal laws” tills vidare fortsättningsvis skulle gälla, samtidigt föreskriver artikel 44 i konstitutionen att den indiska staten ska ”sträva efter” att införa en enhetlig lagstiftning, en så kallad ”uniform civil code” som alltså skulle ersätta de olika religiösa gruppernas lagstiftning i frågor som bland annat berör familjerätten. Hittills har dock ingen enhetlig lag införts, bland annat eftersom det funnits en oro bland religiösa minoriteter att en sådan lag i praktiken skulle innebära en hinduisk lag eftersom hinduerna är i majoritet i det indiska samhället.
Under 1950-talet infördes istället nya lagar som enbart avsåg landets hinduer, lagar som bland annat gjorde månggifte förbjudet. För muslimer är det dock fortfarande tillåtet med polygami.
Det faktum att människor med olika religionstillhörighet har att följa olika regler på det familjerättsliga området är en källa till konflikt mellan olika grupper i samhället, bland annat mellan hindunationalister som anser att alla medborgare ska leva efter samma lagar och regler och olika muslimska grupper som anser att deras muslimska identitet hotas om det görs några försök till inskränkningar av den nu gällande ordningen. Att parlamentet under 1950-talet införde nya familjerättsliga lagar för landets hinduer, medan muslimernas motsvarande lagar lämnades orörda, tolkas av vissa hindunationalistiska grupper som undfallande och varje tecken på undfallenhet riskerar att skärpa motsättningarna. Det bör dock betonas att lagstiftningen är mycket komplicerad med exempel på lagar som står i strid med varandra. I dessa fall har Indiens Högsta domstol fått avgöra vilken lag som ska ges företräde. Ett mycket känt rättsfall är alltså det som går under namnet ”Shah Bano”, efter namnet på den muslimska kvinna som initierade fallet, och det kan vara på sin plats att här kort redogöra för det.
Shah Bano hade tagit sin före detta man till domstol sedan han slutat betala ut underhåll till henne efter en skilsmässa. Indiens Högsta domstol, efter att ha granskat olika lagar, slog fast att Shah Bano hade rätt till ekonomiskt stöd från sin tidigare man. Det här avgörandet rörde upp känslorna inom vissa delar av Indiens muslimska befolkning och det kom att krävas att det skulle göras undantag för muslimer från de lagar som Högsta domstolen åberopade i fallet. Efter många turer beslutade den Kongressledda regeringen under Rajiv Gandhi att 1986 lägga fram ett lagförslag gällande muslimska kvinnors rättigheter i samband med skilsmässa. I denna lag gjordes mycket riktigt undantag från de lagar som reglerar rätten till underhåll, som Högsta domstolen grundat sitt beslut på i fallet Shah Bano.
Den nya lagen som reglerade muslimska kvinnors rättigheter i samband med skilsmässa samt beslutet 1986 att ge hinduer tillträde till moskéområdet anses ha varit ett försök från Rajiv Gandhi att vinna både muslimers och hindunationalisters politiska stöd. 1986 års beslut kom dock att sätta en process i rörelse som inte gick att hejda utan slutade med att moskén revs i december 1992.
I boken Half Lion, en biografi över Indiens tidigare premiärminister Narasimha Rao (som var regeringschef vid tiden för rivningen av moskén och tillhörde Kongresspartiet), redogör Vinay Sitapati för de politiska förhållandena som rådde i Uttar Pradesh vid den här tidpunkten. Sitapati noterar att Uttar Pradesh som Indiens folkrikaste delstat också är den delstat som skickar flest parlamentariker till Lok Sabha, den ena av det nationella parlamentets två kammare. I och med att så många parlamentsplatser står på spel i Uttar Pradesh har det historiskt sett varit mycket viktigt med politiskt stöd härifrån. Vägen till makten i New Delhi har alltså ofta gått via Uttar Pradesh. Kongresspartiet dominerade länge det politiska livet här tack vare en ”regnbågskoalition” bestående av väljare som var att betrakta som högkastiga hinduer, muslimer eller daliter. På 80-talet började dock den här koalitionen att falla sönder och dessa väljargrupper fick andra partier att söka sig till. BJP exempelvis drev en kampanj som spelade på hinduisk offermentalitet där partiet gjorde gällande att hinduer under flera decennier varit offer för muslimsk dominans. I delstatsvalet 1991 vann BJP föga förvånande egen majoritet. Den rådande situationen var nu mycket komplicerad. På federal nivå styrde en minoritetsregering under ledning av Kongresspartiet, samtidigt som regeringen på delstatsnivå i Uttar Pradesh utgjordes av BJP. Den federala regeringen har visserligen mandat att under särskilda förhållanden avsätta en delstatsregering och istället införa så kallad ”President’s rule” men om Narasimha Rao hade vidtagit denna åtgärd för att skydda moskén (det fanns en oro att BJP inte skulle garantera dess skydd eftersom partiet och dess sympatisörer till stor del utgjordes av hindunationalister som ville se moskén riven) är det inte osannolikt att hans minoritetsregering samtidigt skulle bli bortröstad av BJP och andra partier som skulle se det hela som ett uttryck för maktmissbruk av den federala regeringen i New Delhi. Samtidigt strävade Rao efter att vinna tillbaka de hinduiska väljare som partiet hade tappat och försökte också av det skälet gå en balansgång som skulle generera stöd både från hinduer och muslimska väljargrupper.
Betydelsen av Ayodhya för den moderna historieskrivningen slutar dock inte med rivningen av moskén. Till bilden hör nämligen också det faktum att Vishwa Hindu Parisad började arrangera turer till Ayodhya för så kallade kar sevaks (frivilliga förkämpar för hindunationalismen) från hela landet. Organisationen ledde också olika religiösa ceremonier, så kallad yagna, på platsen i väntan på att templet skulle byggas.
Vid tidpunkten för en viss yagna som ägde rum i februari 2002 deltog 100-tals frivilliga från delstaten Gujarat. På resan tillbaka från Ayodhya hamnade dessa kar sevaks i bråk med muslimer på järnvägsstationen Godhra i Gujarat. Frivilligkåren uppmanade muslimerna att ropa hyllningar till guden Ram vilket de naturligtvis vägrade. Bråk uppstod och muslimer i grannskapet tog sig till järnvägsstationen för att hjälpa sina meningsfränder mot hinduerna. Under stenkastning retirerade kar sevaks tillbaka till tåget som nu långsamt hade börjat rulla ut från stationen på sin fortsatta färd. Det hade dock inte hunnit långt förrän det tvingades stanna. En brand hade nämligen brutit ut i en av tågets vagnar, en brand som skulle kosta 58 människor livet.
Det har aldrig klarlagts vad som orsakade tågbranden, om den anlades av muslimer eller om det helt enkelt var en olycka. Vishwa Hindu Parisad anklagade muslimer för att ligga bakom men en utredning visar att branden troligtvis startade inne i en kupé, möjligen orsakad av att en gastub av misstag fattade eld. Nyheten om tågbranden spred sig snabbt över Gujarat och mycket grymma hämndaktionerna i form av skadegörelse, våldtäkter, tortyr och mord på muslimer lät inte vänta på sig. Uppskattningar gör gällande att över 2000 muslimer dödades och bortåt 100 000 människor blev hemlösa.
Premiärminister Narendra Modi var regeringschef i Gujarat vid den här tidpunkten och detta bidrar till att förklara den oro som fanns i vissa läger inför det faktum att Modi 2014 tillträdde posten som Indiens premiärminister. Det bör dock betonas att ett antal utredningar gjorts, bland annat på uppdrag av Indiens Högsta domstol då BJP fortfarande befann sig i opposition, och i samtliga fall har Narendra Modi frikänts från ansvar.
Det har skrivits åtskilliga böcker om händelserna som föregick rivningen av moskén i Ayodhya och det är intressant att notera att flera av dem uppmärksammar den roll som en populär TV-serie, Ramayan, kom att spela för att skapa en nationell enhetlig hinduisk identitet, något som inte tidigare funnits i Indien. Ramayan sändes varje söndag från januari 1987 till och med juli 1988, med undantag för avbrott under en fyramånadersperiod. Totalt sändes 78 avsnitt av serien som bland annat handlade om kärlek, uppoffring, hjältemod och svek. Detta kryddades sedan med en hel del blods- och våldsscener.
Enligt vissa bedömningar nådde serien hela 90 procent av alla hem med TV-apparater.Det har konstaterats att detta var en ny företeelse, aldrig tidigare hade en så stor grupp människor ägnat sig åt en och samma aktivitet och tagit del av ett och samma budskap kommunicerat via den aktuella TV-serien ifråga. Av en slump, snarare än ett medvetet grepp, bidrog TV-serien till att forma en gemensam tolkning av vad hinduismen är.
Det är viktigt att betona att hinduismen inte är någon homogen religion, tvärtom kännetecknas den av mycket stora variationer, både vad gäller religiösa tolkningar och ritualer och ceremonier. Det finns bland annat flera versioner av Ramayan på många olika indiska språk och ibland motsäger de till och med varandra.Med den då aktuella TV-serien förmedlades en och samma version ut till människor över hela landet. Detta, menar många, gav upphov till en nationell hinduisk identitet och en gruppmedvetenhet som inte tidigare hade existerat i Indien. I Ramayanframställdes guden Ram som den viktigaste av hinduismens gudaroch dennes födelse vid Ayodhya beskrevs som en väldigt central religiös händelse. Detta bidrog till att Ayodhya fick en central plats i människors medvetande.
Guden Ram har en mycket stor betydelse i RSS ideologi. RSS är förkortningen för Rashtriya Swayamsevak Sangh, vilket kan översättas till ”den nationella frivilligkåren”, en hindunationalistisk organisation som grundades 1925 med syftet att verka för bildandet av en ren hinduisk nation, en nation fri från främmande influenser i form av exempelvis islam och kristendom. RSS ser sig inte som något politiskt parti, utan som en folkrörelse som ska verka för att ena nationen grundad på hinduisk renhet. Organisationen utövar idag stort inflytande på det på federal nivå regerande partiet (BJP) i och med att flera av dagens ministrar, utöver premiärminister Narendra Modi, har ett förflutet inom rörelsen. Det finns ett antal hindunationalistiska organisationer av vilket BJP kan beskrivas som hindunationalismens politiska gren. Därtill kommer organisationer som RSS och Vishwa Hindu Parishad (VHP), ”hinduiska världsrådet” och dess våldsamma ungdomsgren Bajrang Dal. Tillsammans utgör dessa organisationer en del av vad som kallas Sangh Parivar vilket kan översättas till ”en familj av organisationer”. Sangh Parivar är alltså det kollektiva namnet för de, uppskattningsvis ett 60-tal, hindunationalistiska organisationer som var och en på olika sätt verkar för att sprida och implementera den hindunationalistiska ideologin – hindutva kallad.
RSS grundare, Keshav Baliram Hedgewar (1889 – 1940), valde medvetet att tillkännage den nya organisationen på just den dag då Ram anses ha besegrat Ravana i en klassisk kamp mellan det goda och det onda. Sedan dess har RSS och andra hindunationalistiska organisationer aktivt verkat för att ge Ram en central plats inom hinduismen, vilket inte hade varit fallet tidigare. I södra Indien exempelvis var Ram inte särskilt välkänd och i andra delar av landet var han inte särskilt beundrad.
Vid sidan av att arbeta för ökad medvetenhet om Ram genom att framställa honom som hinduismens viktigaste gud förändrade de hindunationalistiska organisationerna under 1980-talet successivt bilden av hur Ram framställdes, såväl moraliskt som fysiskt, så att denne blev mer och mer av en krigsgud.
TV-serien Ramayan hade beställts av Indiens statliga TV, utan att någon särskild hänsyn tagits till frågan om Rams födelseplats och händelseutvecklingen i Ayodhya. Den kom att få en mycket stor betydelse för allmänhetens uppfattning om Ram som kanske den främste av indiska gudar och för Ayodhyas symboliska betydelse. Den fick således en mycket stor betydelse för de hindunationalistiska organisationerna och deras krav på en rivning av moskén i Ayodhya och beslutet att bygga ett hinduiskt tempel.
(Text: Peter Wennerholm, 2019-11-21)
____________________________________________
Sverige och Indien behöver varandra
(Pressuttalande av Indiens premiärminister, Narendra Modi, och Sveriges statsminister, Stefan Löfven, Rosenbad 17 april 2018)
Den 16-17 april besökte Indiens premiärminister, Narendra Modi, Stockholm för samtal med statsminister Stefan Löfven och för att delta i ett indiskt-nordiskt toppmöte med samtliga statsministrar från de nordiska länderna.
Sverige och Indien åtnjuter sedan lång tid en nära vänskap och relationen är viktig för båda länder. Enligt svensk-indiska handelskammaren finns det idag fler än 180 svenska företag verksamma I Indien, vilka tillsammans har skapat uppskattningsvis 200 000 jobb och indirekt ytterligare 1 600 000 arbetstillfällen tack vare den verksamhet som bedrivs. Bara det senaste året har svenska företag skapat ytterligare 12 000 jobb.[1]
Efter att 2014 ha tillträtt posten som Indiens premiärminister lanserade Narendra Modi ambitionen att göra Indien till en global bas för tillverkningsindustrier. Under parollen ”Make in India” ska utländska företag lockas att etablera fabriker. 54 procent av Indiens befolkning är under 25 år[2] och uttrycket ”demographic dividend” används ofta för att belysa den fördel som Indien, i jämförelse med många andra länder, besitter av att ha en ung arbetsför befolkning. På senare tid har det dock också börjat talas om ”demographic nightmare”, dvs den sociala oro och instabilitet i samhället som blir följden om miljontals unga indier inte kommer i arbete. I en nyligen publicerad rapport från Världsbanken konstateras att det varje månad ansluter 1,3 miljoner indier till arbetsmarknaden. Behovet av att ordna sysselsättning är med andra ord enormt. Varje år måste Indien skapa 8 miljoner jobb för att upprätthålla dagens sysselsättningsnivå.[3] Naturligtvis är förhoppningen att svenska företag ska lockas att investera ännu mer i Indien för att på så vis bidra till att skapa arbetstillfällen.
För svenska företag är åtkomst till den indiska marknaden, med en växande medelklass lockande. Indien är dock viktigt för svenska företag inte enbart tack vare den marknad som landet utgör, utan även tack vare den kompetens som indiska ingenjörer bidrar med. Hälften av alla svenska företag med verksamhet i Indien bedriver idag Indienbaserad forskning och utveckling.
För svenskt vidkommande är det viktigt att i konkurrens med andra länder kunna attrahera indiska talanger till svenska universitet och företag. Sedan flera år deltar därför svenska universitet på olika mässor med syftet att locka indiska studenter till Sverige. För att belysa värdet för mottagarlandet av indiska studenter och indiska entreprenörer kan amerikanska erfarenheter nämnas.
I december 2013 uppmärksammade tidningen Times of India en amerikansk sammanställning som visade att studenter från Indian Institutes of Technology i allra högsta grad bidrar till etableringen av nya företag i USA. Tack vare de nyetableringar som gjorts av tidigare studenter vid Indian Institutes of Technology placerar sig dessa lärosäten tillsammans på en amerikansk 10-i-topp-lista över de universitet som i störst utsträckning bidrar till etableringen av nya företag i USA.[4] Den amerikanska tankesmedjan Center for Strategic and International Studies konstaterar i en rapport från 2013 att indiska medborgare sedan 2006 startat en tredjedel av alla ingenjörs- och teknologiföretag i USA som etablerats av utlänningar. CSIS noterar dessutom att indiska företag genom sin verksamhet stödjer 250 000 arbetstillfällen i USA.[5]
I dagens globala kunskapsekonomi finns det med andra ord starka skäl för både Indien och Sverige att fördjupa samarbetet länderna emellan. Svenska företag besitter många gånger kunskap och kompetens som kan användas för att bidra till att möta många av Indiens samhällsutmaningar, exempelvis vad gäller energiförsörjning, hälsa, miljöteknik etc, samtidigt som indiska ingenjörer bidrar till att upprätthålla och utveckla svenska företags internationella konkurrenskraft. För att stärka samarbetet ytterligare meddelades efter mötet mellan statsminister Löfven och premiärminister Modi att Sverige och Indien ingått ett s.k. innovationspartnerskap som bland annat ska bidra till hållbar tillväxt och nya arbetstillfällen. Uttalandet i dess helhet återfinns här.
(Text och foto, Peter Wennerholm, 19 april 2018)
[1] Swedish Chamber och Commerce India, Sweden Business Climate Survey 2017/2018, tillgänglig via: http://swedishchamber.in/sites/default/files/BCS%20201718%20LIGHT.pdf
[2] Ministry of Skill Development and Entrepreneurship, Government of India, “National Policy for Skill Development and Entrepreneurship 2015”, tillgänglig via: http://www.skilldevelopment.gov.in/National-Policy-2015.html
[3] Världsbanken, “South Asia Economic Focus, Spring 2018 : Jobless Growth?”, 15 april 2018 https://openknowledge.worldbank.org/handle/10986/29650
[4] Times of India, “IITians in top 10 list of US startup founders”, 11 december 2013, tillgänglig via: https://timesofindia.indiatimes.com/business/india-business/IITians-in-top-10-list-of-US-startup-founders/articleshow/27202810.cms
[5] Center for Strategic and International Studies, “Immigration Reform’s ‘Path to Prosperity’”, 8 april 2013, tillgänglig via: https://www.csis.org/analysis/immigration-reforms-path-prosperity
Smart City Sweden-in India: Business Case Pimpri Sweden Nagar – Workshop Summary and Way Forward (Workshop, March 20th 2018)
Background
On March 20th the Association of Swedish Engineering Industries (Teknikföretagen), Sweden India Business Council (SIBC) and IVL Swedish Environmental Research Institute (IVL Svenska Miljöinstitutet) organized a joint workshop in which the Sweden Nagar Pimpri Chinchwad business case for a smart city was presented. During the workshop a pre-feasibility study conducted by Sweco was also presented.
India is facing a significant urbanization in which the population living in cities is expected to increase from 340 million in 2008 to 590 million by 2030.[1] This requires expanding and improving city infrastructure. Solid waste management and sanitation, adequate water supply, electricity supply, urban mobility and public transport, affordable housing, IT connectivity, sustainable environment and safety and security of citizens are some of the core elements of India’s Smart City Mission.[2]
This workshop follows a number of previous interactions between Swedish and Indian counterparts relating to the Indian government’s Smart City Mission which was first introduced by prime minister, Narendra Modi, in 2015 with the objective of building 100 smart cities. In 2016 a Memorandum of Understanding (MoU) on Smart Cities was signed between the Confederation of Indian Industries (CII) and the Association of Swedish Engineering Industries. During the Make in India conference in Stockholm 2017 additional steps were taken and Pimpri Chinchwad, in the state of Maharashtra, was highlighted as a potential opportunity for smart city development. The number of Swedish companies that was present at the current workshop demonstrates a strong interest in this particular business case.
Pimpri Chinchwad is itself not part of the Smart City Mission but represents a huge opportunity for Swedish companies to contribute with their technological know-how to solve some of India’s challenges in areas such as solid waste management, transportation needs and energy supply. Pimpri Chinchwad is one of India’s richest municipalities and located in the greater Pune area, a region with a long history hosting Swedish companies such as Sandvik, Atlas Copco, Alfa Laval and SKF, companies that have been present since the 1960s. The name Sweden Nagar refers to a geographical area of Pimpri Chinchwad that is now being considered for smart city development (and outlined to be officially recognized as Sweden Nagar). The reference to Sweden may be seen as a sign of appreciation for the long presence and commitment of Swedish companies in the area.
The local government, Pimpri Chinchwad Municipal Corporation, has a strong desire to see its plans for smart city development materialize which means that there is political support, which is crucial, for a project like this. The business model developed for Sweden Nagar may also be replicated to other parts of India where smart city development is planned.
Workshop Summary, Reflections, and Way Forward
Following a brief introduction by the Association of Swedish Engineering Industries some of the previous initiatives involving Swedish and Indian collaboration and some important insights from these experiences were outlined by the IVL Swedish Environmental Research Institute, which has carried out various projects in Kanpur and Lucknow (Uttar Pradesh), Panaji (Goa) and Ludhiana (Punjab).
Sweco presented its pre-feasibility study for Sweden Nagar Pimpri Chinchwad and its written report was distributed among the workshop participants. The report provides a detailed assessment of the current conditions and the opportunities for smart city solutions. Sweco also invited any company that is interested in participating in this project to a question and answer session to be held at their head office in Stockholm on March 27th. The next step, following the pre-feasibility study, will be for Sweco to develop a Detailed Project Report (DPR). All companies were encouraged to provide their input as Sweco now takes the project forward to the next stage.
Following the presentation by Sweco the companies present where invited to give their feedback and ask questions. The Q and A session indicated a genuine interest among several of these companies to participate in the project going forward, but it also highlighted some important issues that will need further attention.
In order for a project on this scale to be successfully implemented a system integrator with the overall responsibility for implementation is crucial. Issues related to project financing (of each step of the way) and the potential need for local project management training and peer-to-peer advisory were raised. The meeting organized by Sweco on March 27th provides an opportunity for additional questions and company input.
The Sweden Nagar Pimpri Chinchwad smart city project represents a huge opportunity for both Swedish and Indian companies in terms of forming long term business partnerships, capacity building and knowledge sharing, while at the same time contributing to the development of a sustainable, living, city. The model used in this case may also be replicated to similar smart city projects elsewhere in India. For its successful implementation careful planning is essential. In the coming months a number of activities are planned in order to continue the process for smart city development and address the issues that have been raised so far. A Swedish delegation to Maharashtra is planned for early April and the Sweden India Business Day, April 17th, also offers a great opportunity to continue the discussion in more detail.
(last updated 23 March 2018)
[1] Government of India, Economic Survey 2014-15, Volume 2, p. 128
[2] Government of India, Economic Survey 2016-17, p. 305
Asiens vattenkonflikter
Under 2016 blev det tydligt hur de begränsade vattentillgångarna i Asien utgör en källa till konflikt mellan flera länder i regionen, däribland Indien, Pakistan, Kina och Bangladesh. Kontrollen över vattenflöden blir ett vapen som kan användas för att främja olika säkerhetspolitiska intressen. Samtidigt kan en begränsad tillgång till vatten leda till inrikespolitiska konflikter där olika anspråk ställs mot varandra.
Förra året drabbades exempelvis Indien av svår torka, detta på grund av att den årliga monsunen både försenats och genererat en nederbörd som var under det normala. Enligt landets federala regering påverkades så många som 330 miljoner människor av den torka som följde.[1] Tanken svindlar. Samtidigt som den indiska befolkningen utgör 17 procent av jordens befolkning har landet endast fyra procent av världens färskvattenreserver. De årliga monsunregnen är därför av avgörande betydelse.
Som en konsekvens av vattenbristen utbröt senare under året våldsamma kravaller bland invånarna i de indiska delstaterna Karnataka och Tamil Nadu. Konflikten bottnar i meningsskiljaktigheter om hur flodvattnet från Kaverifloden skulle fördelas mellan de två delstaterna. I tider av begränsad nederbörd blir kontrollen över flodvattnet än mer betydelsefullt. När Karnataka inte frivilligt släppte igenom flodvatten till sin granne som ligger nedströms krävde till slut Indiens Högsta domstol att så skulle ske, något som i sin tur utlöste våldsamheter och ledde till att den indiska IT-huvudstaden Bangalore (idag kallad Bengaluru) lamslogs under flera dagar. Konflikten om hur Kaveriflodens vatten ska fördelas är en intern indisk angelägenhet. Samtidigt utgör frågan om vatten ett potentiellt konfliktområde i Indiens relationer med såväl Pakistan som Bangladesh och Kina.
När terrorister, i september 2016, med utgångspunkt från territorier som idag kontrolleras av Pakistan genomförde en attack mot en indisk militärbas i Kashmir i norra Indien, ställde sig indiska medier frågan om hur Indien borde svara på denna aggression som kom att kosta 18 indiska soldater livet. Mot bakgrund av att både Pakistan och Indien har kärnvapen är förutsättningarna för ett militärt svar mycket begränsade. Istället har det vattendelningsavtal som Indien och Pakistan ingick 1960 för att reglera vattentillströmningen från de sex floder som utgör Indusflodens flodsystem nu kommit att uppmärksammas. Frågan som ventilerats är om Indien borde begränsa mängden flodvatten som rinner in i Pakistan. Indiska experter hävdar att det generösa avtal som ingicks mellan Jawaharlal Nehru, det självständiga Indiens förste premiärminister, och den pakistanske presidenten Ayub Khan, i vilket det bestämdes att Pakistan skulle få sammanlagt 80 procent av vattenflödet från de sex floderna, var ett försök från Indiens sida att byta vatten mot fred. Ända sedan Indiens och Pakistans självständighet från Storbritannien 1947 har båda länderna gjort anspråk på delstaten Jammu och Kashmir. Idag kontrollerar länderna var sin del men båda parter gör anspråk på hela området. Förhoppningen om vatten mot fred skulle dock komma på skam. 1965, fem år efter att avtalet trätt i kraft, utbröt krig mellan de båda länderna över Jammu och Kashmir. Samtidigt har vattendelningsavtalet begränsat Indiens möjligheter att bygga vattenkraftverk i delstaten, något som är mycket viktigt för att motverka den stora bristen på elektricitet, vilket i sin tur hämmar den ekonomiska och sociala utvecklingen. Pakistan har vid upprepade tillfällen begärt att frågan om indiska infrastrukturprojekt i delstaten ska avgöras av en internationell skiljedomstol, under åberopande av att dessa projekt bryter mot avtalet.
Som svar på terrorattacken i Kashmir beordrade Indiens nuvarande premiärminister, Narendra Modi, en översyn av vattendelningsavtalet samtidigt som han förklarade att ”blod och vatten inte kan flyta sida vid sida”.[2] Det bör dock nämnas att den här typen av extrema åtgärder som det skulle innebära att begränsa vattenflödet ännu inte vidtagits, inte ens i samband med de tidigare krig som Pakistan och Indien utkämpat mot varandra sedan självständigheten. Från indisk sida anses dock att landet i och med avtalet visat en stor generositet gentemot Pakistan samtidigt som landet inte fått mycket tillbaka i fråga om fred och säkerhet.
Också för Indiens relationer med Bangladesh och Kina spelar frågan om gemensamma vattenresurser en viktig roll. I fallet Bangladesh handlar det om hur Teestaflodens vatten ska fördelas. Teestafloden har sitt ursprung i den indiska delstaten Sikkim och flyter ner till den indiska delstaten Västbengalen för att därifrån fortsätta in i Bangladesh. 2011 var en uppgörelse nära och tanken var att ett vattendelningsavtal skulle undertecknas av den dåvarande indiske premiärministern, Manmohan Singh, och Bangladeshs motsvarighet, Sheikh Hasina, i samband med ett möte i Bangladeshs huvudstad Dhaka. I elfte timmen stoppades dock dessa planer i och med att Västbengalens regeringschef, Mamata Banerjee, vägrade acceptera villkoren för hur vattnet skulle fördelas. I och med att Västbengalens delstatsregering inte gick med på avtalet kunde det inte undertecknas. I Indien har enskilda delstater stor makt vilket det havererade vattendelningsavtalet om Teestafloden vittnar om.
Betydelsen av avtalet är inte begränsad till att enbart vara en fråga för Västbengalen och Bangladesh utan berör hela Indien, inte minst landets nordöstra delstater (Arunachal Pradesh, Assam, Manipur, Mizoram, Meghalaya, Nagaland och Tripura) som ligger insprängda ”bakom” Bangladesh och som, med undantag av en smal korridor vid delstaten Sikkim, är helt avskurna från det övriga Indien. De nordöstra delstaternas geografiska läge har gjort det svårt för Indien att genomföra för ekonomin viktiga infrastrukturinvesteringar där och en tänkt lösning var att kunna använda Bangladesh som en fraktkorridor till och från Indiens nordost. När Västbengalen 2011 stoppade det föreslagna vattendelningsavtalet stoppade Bangladesh i sin tur planerna på att underlätta indisk frakt genom landet. För Indien spelar de nordöstra delstaterna en avgörande roll för landets så kallade Act East Policy, en handlingsplan som regeringen Modi övertog från den tidigare Kongressledda regeringen (då kallades handlingsplanen Look East Policy) med syftet att stärka de politiska, ekonomiska och kulturella banden med övriga länder i Sydasien, bland annat med Bangladesh, länderna i ASEAN[3] Sydkorea, Japan och Australien.[4] Om inte tillgängligheten till de nordöstra delstaterna ökar blir det mycket svårt för den indiska regeringen att implementera de infrastruktursatsningar som planeras. Detta i sin tur bromsar de direkt berörda delstaternas ekonomiska och sociala utveckling, liksom försvårar Indiens handel med övriga länder. Ända sedan självständigheten har det i Indiens nordöstra hörn pågått väpnade konflikter mellan den indiska staten och olika separatistgrupper som kämpar för självständighet. I takt med en utebliven social och ekonomisk utveckling finns en risk att dessa konflikter förvärras. Vattnet i Teestafloden har alltså en mycket större betydelse än att bara vara en fråga för invånarna i Västbengalen och Bangladesh.
Även när det gäller Indiens relation till Kina spelar vattenresursfrågor en viktig roll, något som illustreras av det faktum att frågan om de gemensamma vattentillgångarna regelbundet diskuteras på högsta politiska nivå. I det här fallet rör det sig om Brahmaputrafloden som har sitt ursprung i Tibet (i Kina kallas floden istället Yarlung Zangbo) och som sedan flyter in i Indien och senare även ner till Bangladesh. Kinesiska dammbyggen är en källa till oro på den indiska sidan eftersom en damm skulle ge Kina möjligheten att antingen begränsa vattentillförseln till Indien som ligger nedströms eller orsaka översvämningar genom att släppa ut vatten okontrollerat. En begränsad vattentillströmning ner till Indien skulle också riskera att göra Indiens egna planerade dammbyggen olönsamma. I indiska medier spekuleras även om huruvida Kinas kontroll över flodvattnet är tänkt att användas som ett vapen i dess anspråk på delar av den indiska delstaten Arunachal Pradesh, ett område som Kina anser vara en del av södra Tibet.[5] 1962 utkämpade Indien och Kina ett kortvarigt krig och än idag återstår olösta gränsfrågor, bland annat avseende delstaten Arunachal Pradesh.
Frågan om vattenkonflikter i Asien har främst kommit att uppmärksammas när det gäller Kinas anspråk på större delen av Sydkinesiska sjön, anspråk som bland annat tagit sig uttryck i form kinesiskt byggande av konstgjorda öar vilket i sin tur lett till farhågor om att internationella fraktleder till havs skulle kunna hotas om Kina bestämde sig för att begränsa tillträdet till dessa havsområden. Frågan om asiatiska vattenkonflikter i bemärkelsen dragkamp om de begränsade vattenresurser som flodvatten utgör har dock inte kommit att uppmärksammas i samma omfattning. Ovanstående exempel visar dock att konflikten om flodvattnet kan få allvarliga säkerhetspolitiska konsekvenser för en region med närmare tre miljarder invånare.
(Text och foto, Peter Wennerholm, 3 februari 2017)
[1] Mint, ”164 million children vulnerable due to drought: Kailash Satyarthi”, 4 maj 2016, tillgänglig via: http://www.livemint.com/Politics/hJLSVo9mkYQ3QcrLlWVUjL/164-million-children-vulnerable-due-to-drought-Nobel-laurea.html senast besökt: oktober 2016
[2] Mint, ”PM for review of Indus water usage by India”, 27 september 2016, tillgänglig via: http://www.livemint.com/Politics/y9G510Zv3bFV7foP5xhxaL/Narendra-Modi-chairs-meeting-to-review-Indus-Waters-Treaty.html senast besökt: december 2016
[3] Medlemsländerna utgörs av Brunei, Filippinerna, Indonesien, Kambodja, Laos, Malaysia, Myanmar, Singapore, Thailand och Vietnam
[4] Press Information Bureau, Government of India, ”Act East Policy”, 23 december 2015, tillgänglig via: http://pib.nic.in/newsite/PrintRelease.aspx?relid=133837 senast besökt: december 2016
[5] Times of India, ”Why China’s hold on the Brahmaputra bothers India”, 5 oktober 2016, tillgänglig via: http://timesofindia.indiatimes.com/india/Why-Chinas-hold-on-Brahmaputra-bothers-India/articleshow/54688670.cms senast besökt: oktober 2016
En resa mot den indiska drömmen
Trots att Indien onekligen står inför stora utmaningar, alltifrån luftföroreningar, bristande folkhälso- och sjukvård, fattigdom, omfattande korruption, etcetera finns det samtidigt en inställning att morgondagen kan bli bättre för den som kämpar. Det går att tala om en ”indisk dröm” och särskilt tydligt märks detta när det gäller synen på utbildning. Utbildning ses som en biljett till ett bättre liv.
Ett inspirerande exempel på hur utbildning kan förändra livet utgörs av utbildningssatsningen ”Super 30”, ett utbildningsprogram under ledning av matematikern Anand Kumar, en man i fyrtioårsåldern, i staden Patna i delstaten Bihar.
Bihar, med en befolkning på drygt 100 miljoner, är en av Indiens fattigaste delstater. Patna är delstatshuvudstaden. Jag reste dit i slutet av mars 2016 för att träffa Anand Kumar, och höra mer om utbildningsprogrammet där 30 särskilt talangfulla, men alla mycket fattiga, studenter erbjuds gratis utbildning (inklusive kost och logi) i matematik, fysik och kemi under ett års tid. Syftet är att förbereda dem inför det nationella antagningsprovet, Joint Entrance Examination, JEE, till något av landets 16 så kallade Indian Institutes of Technology (IIT), Indiens främsta lärosäten för ingenjörsutbildningar (den indiska regeringen har tidigare fattat beslut om att utöka antalet Indian Institutes of Technology till att bli över 20 stycken; dock kommer det ta tid innan de nya lärosätena är klara att tas i bruk). De studenter som uppfyller de ekonomiska villkoren för att coachas vid Super 30, det vill säga bedöms komma från mycket fattiga familjer, får skriva ett antagningsprov till skolan. Uppemot 2000 studenter skriver varje år provet och av dessa väljs 30 studenter ut för att genomgå den årslånga utbildningen.
Konkurrensen för att komma in på ett Indian Institute of Technology är knivskarp. År 2013 genomförde 1,3 miljoner studenter det första av två antagningsprov, JEE Main. Av dessa kvalificerade sig sedan 150 000 till antagningsprov två, JEE Advanced. Av dessa antogs drygt 10 000 studenter enligt en rapport från IIT Council, det kontrollorgan som administrerar dessa lärosäten.[1]
Anand Kumars egen livshistoria bidrar till att göra sagan om Super 30 till en inspirerande berättelse. Redan som barn intresserade han sig för matematik och hans begåvning resulterade i att han 1994 antogs till universitetet i Cambridge. Eftersom familjen var mycket fattig krävdes extern finansiering för att möjliggöra studierna. Trots omfattande försök lyckades Anand Kumar dock inte hitta någon som var villig att finansiera utbildningen och han tvingades därför tacka nej till den erbjudna platsen.
Familjens ekonomiska svårigheter tärde och bidrog till att hans pappa tragiskt fick en hjärtattack och dog vid den här tidpunkten. Pappans dödsfall gjorde familjens situation än mer prekär och Anand tvingades överge alla tankar på högre studier för att istället själv bidra till familjens försörjning. Att han har exceptionella kunskaper inom matematik illustreras av det faktum att han redan under skoltiden lyckades få flera artiklar om matematiska problem antagna av både nationella och internationella tidskrifter.
Eftersom Anand Kumar själv på nära håll upplevt fattigdom ville han hjälpa ungdomar som befann sig i en likande situation. Han etablerade därför ett eget coachningsinstitut, Ramanujan School of Mathematics, där han erbjöd coachning inför olika nationella prov där de studenter som efterfrågade hans hjälp också fick betala en liten avgift. De studenter som ansågs för fattiga behövde däremot inte betala någonting.
Idén att utveckla ett särskilt utbildningsprogram för unga från mycket fattiga familjer kom ursprungligen från Anand Kumars bror, Pranav, som själv är utbildad violinist. Idag drivs verksamheten av hela familjen. Pranav sköter det administrativa arbetet medan Anand står för undervisningen. Deras mamma, Jayanti Devi, lagar all mat till studenterna. Även Anands fru, Ritu, är engagerad i det dagliga arbetet.
Undervisningen äger rum tre timmar om dagen fördelade på två ämnen, antingen matematik, fysik eller kemi. Därefter väntar uppemot ytterligare sju timmar av självstudier varje dag.
Sedan starten för 13 år sedan har 390 ungdomar genomfört utbildningen. Av dessa har 333 antagits till något av landets IIT. Det faktum att Anand Kumars hela familj engagerat sig så mycket för att studenterna vid Super 30 ska lyckas gör att dessa också anstränger sig extra mycket vilket bidrar till de goda studieresultaten.
Verksamheten finansieras av inkomster från betalande studenter som genomgår den coachning som Anand Kumar erbjuder vid Ramanujam School of Mathematics och han planerar även att sälja utbildningsmaterial för den indiska skolans årskurs ett till och med tolv för att finansiera verksamheten vid Super 30 ytterligare.
Anand Kumar planerar också att tillhandahålla kurser online, tillgängliga gratis och finansierade med hjälp av annonser. Den amerikanska utbildningsplattformen edX, som erbjuder så kallade Massive Online Open Courses, MOOCs, har visat intresse för ett samarbete, liksom telekomföretaget Vodafone, för utbildning via mobiltelefoner.
Anand Kumar avböjer ekonomiskt stöd från privatpersoner eller offentliga aktörer som vill hjälpa honom och skälet till detta är bland annat att han vill visa att det går att lyckas även för den som från början inte har några pengar.
För sitt arbete med Super 30 har Anand Kumar mottagit dödshot från utbildningsmaffian i Bihar som inte uppskattar att han erbjuder utbildning gratis. Enligt IIT Council generar coachningsindustrin varje år inkomster på uppemot fyra miljarder dollar. Tre gånger har beväpnade gärningsmän angripit skolan och till och med genomfört en bombattack. En anställd knivskars svårt och fick tillbringa flera veckor på sjukhus. På grund av hoten har Anand Kumar nu försetts med livvakter av Bihars delstatsregering.
Av skolans 30 studenter var det vid tidpunkten för mitt besök 25 pojkar och fem flickor. Studenterna kommer inte enbart från Bihar utan några kommer från Jharkhand och Chhattisgarh, delstater som liksom Bihar är mycket fattiga. De flesta är barn till lantbrukare. Många av skolans studenter hoppas kunna fortsätta studera i USA efter att först ha erhållit en kandidatexamen från IIT.
I december 2013 uppmärksammade tidningen Times of India en amerikansk sammanställning som visade att studenter från Indian Institutes of Technology i allra högsta grad bidrar till etableringen av nya företag i USA. Tack vare de nyetableringar som gjorts av tidigare studenter vid Indian Institutes of Technology placerar sig dessa 16 lärosäten tillsammans på en amerikansk 10-i-topp-lista över de universitet som i störst utsträckning bidrar till etableringen av nya företag i USA.[2] Den amerikanska tankesmedjan Center for Strategic and International Studies konstaterar i en rapport från 2013 att indiska medborgare sedan 2006 startat en tredjedel av alla ingenjörs- och teknologiföretag i USA som etablerats av utlänningar. CSIS noterar dessutom att indiska företag genom sin verksamhet stödjer 250 000 arbetstillfällen i USA.[3]
Ungdomarna vid Super 30 blir samtidigt själva förebilder för andra barn som växer upp under samma marginaliserade förhållanden, de blir alla symboler för den indiska drömmen och deras resa, den har bara börjat.
(Text och foto, Peter Wennerholm, 9 januari 2017)
[1] Ministry of Human Resource Development, Government of India, ”Report of the Committee to Examine the JEE System”, tillgänglig via: http://mhrd.gov.in/sites/upload_files/mhrd/files/upload_document/Report-of-Committee.pdf senast besökt: december 2016
[2] Times of India, ”IITians in top 10 list of US startup founders”, 11 december 2013, tillgänglig via: http://timesofindia.indiatimes.com/business/india-business/IITians-in-top-10-list-of-US-startup-founders/articleshow/27202810.cms senast besökt: december 2016
[3] Center for Strategic and International Studies, ”Immigration Reform’s ’Path to Prosperity’”, 8 april 2013, tillgänglig via: https://www.csis.org/analysis/immigration-reforms-path-prosperity